Livet är ironiskt: det krävs sorg för att förstå glädje. Ljud för att uppskatta tystnad. Frånvaro för att känna närvaro.

Livet lär oss inte genom det vi redan har.

Det lär oss genom det vi förlorar. Genom kontrasten. Genom tomrummet.

Du förstår inte glädje – förrän du har gråtit i mörker.

Du hör inte tystnaden – förrän bruset tystnar.

Du ser inte en människas värde – förrän de är borta.

Det är ironin i allt detta.

Att det vackraste visar sig först när det försvinner.

Att vi ofta famlar efter nuet först när det blivit dåtid.

Men kanske är det också där livet visar sin nåd.

För den som har känt sorg – kan älska djupare.

Den som har suttit i oljud – vet stillhetens helighet.

Den som har känt förlust – omfamnar nuet med båda händerna.