När jag slutade jaga – började jag leva

den här texten föddes ur en personlig reflektion i stillhet 

Det fanns en tid när jag trodde att handling var allt.

Att framgång var en belöning för de som aldrig stannade.

Så jag sprang. Jag kämpade. Jag bar andras bördor, ibland mer än mina egna.

Jag gav bort mina dagar, mina saker, mitt inre rum – för jag trodde att det var så man förtjänade kärlek.

Jag gav allt till andra – förutom mig själv.

Och ändå, varje gång livet började gå bra, smög en röst in:

“Tror du verkligen att det här kommer hålla?”

“Tänk om allt rasar igen?”

Det var en gammal vän. En vakt jag lärt mig att lita på.

En överlevnadsreflex från en annan tid.

Men den tiden är inte längre här.

För nu vet jag:

Jag är inte på flykt längre.

Jag är byggare nu.

Och byggare behöver inte vara rädda – de behöver vara närvarande.

Jag behöver inte längre döma andra för att skydda min egen värdighet.

Jag vet att många inte är lata – de är bara vilse.

Precis som jag en gång var.

Och vissa dagar, kanske fortfarande är.

Men nu vet jag att det inte finns något att jaga.

För det jag sökte – tryggheten, freden, närvaron –

den fanns här hela tiden, bakom all prestation.

Nu ger jag inte för att bli sedd.

Jag ger för att jag redan ser mig själv.

Och varje dag jag älskar mig själv lite mer,

blir världen lite mjukare.

Inte för att den förändrats –

utan för att jag slutat spänna mig i den.