Peace begins when expectations end.”

Vi går genom livet med bilder i huvudet:

Hur andra borde bete sig.

Hur dagen borde bli.

Hur vi själva borde vara.

Hur livet borde kännas.

Dessa förväntningar är som osynliga linor vi knyter runt våra hjärtan – och varje gång verkligheten inte stämmer med bilden, stramas linan åt. Besvikelsen gör sig påmind. Vi känner oss svikna. Missförstådda. Otillräckliga.

Men vad händer när vi släpper taget?

När vi slutar kräva att livet ska uppfylla varje inre manus?

När vi låter människor vara som de är, utan att hela tiden jämföra dem med hur vi önskar att de vore?

Då börjar något skifta.

Vi börjar vila i det som är.

Vi börjar möta nuet, inte genom linsen av krav – utan med ögon av närvaro.

Vi förstår plötsligt att acceptans inte är samma sak som likgiltighet.

Det är frihet.

Frihet från att bära andras ansvar.

Frihet från att konstant försöka kontrollera utgången.

Frihet att bara vara.

Och det är där, i det enkla, det stilla, det nakna –

som frid föds.

“Peace begins when expectations end.”

När vi inte längre kräver, utan tar emot.

När vi inte längre tvingar, utan tillåter.

När vi inte längre brottas med verkligheten, utan dansar med den.

Där börjar freden.

Inuti.