Närheten i ensamheten

Jag har alltid burit på rädslor som jag vet inte har någon grund i fakta. Små röster i huvudet som säger att något kommer gå fel, att något inte stämmer. Ändå har jag samtidigt en djup känsla av trygghet – en vetskap om att universum håller mig.

När jag ser tillbaka inser jag att även de mörkaste stunderna har fört med sig något gott. En lärdom, en riktning, en oväntad gåva. Det är som om varje händelse, hur tragisk den än kan kännas i stunden, bär på ett frö av mening.

Kanske kommer det här från min uppväxt. Jag lärde mig tidigt att jag måste klara mig själv, att ingen annan skulle lösa mina problem. Att vara den som alltid reder ut situationen själv har gjort mig stark, men det har också gjort mig ensam.

Men här finns en märklig sanning: ju mer ensam jag blir med mig själv, desto närmare kommer jag det gudomliga. Kalla det universum, Gud, eller den inre kraften – det spelar ingen roll. När jag står själv, möter jag något större.

Jag tror att många kan känna igen sig i det här: att självständighet både kan isolera och frigöra, att rädslan kan lura oss men också föra oss djupare inåt. För mig är det just i ensamheten som närheten växer fram.

”Ju mer jag vågar stå ensam, desto närmare kommer jag sanningen inom mig och universums styrka runt mig.”