Ju mer jag lär mig, desto mindre vet jag

Det finns en märklig ironi i livet.

Ju mer man undersöker, läser, lär sig – desto tydligare blir det att man egentligen inte vet någonting.

Det är som om varje nytt svar bara öppnar dörren till hundra nya frågor. Ju djupare man går, desto större blir mysteriet.

De som vet lite verkar ofta vara de mest självsäkra. De bär på starka åsikter, tvärsäkra svar och en övertygelse om att världen är enkel. Men de som fortsätter söka, de som vågar fördjupa sig, de som öppnar sitt sinne – de inser istället sin egen litenhet. De inser att kunskap inte är slutet på resan, utan början på ännu ett steg.

Och kanske är det just där växten finns – i själva sökandet.

Inte i att “bli färdig”, inte i att hitta ett slutgiltigt svar, utan i att våga förbli en seeker.

Vetenskapen påminner oss om samma sak: den säger aldrig “det här är absolut sant för alltid”, utan snarare “med det vi vet just nu ser det ut så här, men vi är öppna för att förändra oss när nya insikter kommer.”

Det är ödmjukheten som öppnar dörrar.

Det är tvivlet som håller oss vakna.

Det är sökandet som håller oss levande.

Så kanske är den största kunskapen inte att veta –

utan att fortsätta söka.