Det är sällan den nuvarande stunden som får oss att explodera.
Ofta är det allt det vi burit inom oss — alla de gånger vi kände något men inte sa något. Alla de gångerna vi svalde orden, stängde dörren inom oss eller valde tystnad för att inte skapa konflikt. Alla de gångerna vi gick emot oss själva för att vara ”duktiga”, ”lätta att ha att göra med”, eller för att vi trodde att vår röst inte spelade någon roll.
Det som ser ut som en överreaktion är egentligen en ackumulation.
En kropp som äntligen säger ifrån.
En själ som äntligen vägrar bära mer.
Ett hjärta som viskar: ”Det räcker nu.”
När vi inte uttrycker våra gränser, våra behov och våra känslor – då lagras de. Inte som minnen, utan som energi. Energi som söker en väg ut. När något i nuet liknar något vi upplevt förut, trycker den där energin på. Den vill bli frigjord.
Det är därför läkning inte handlar om att ”kontrollera sina reaktioner”, utan om att förstå dem. Se dem som signaler, som väckarklockor. Inte som svaghet, utan som minnen som vill helas.
När vi börjar tala i tid, stå upp för oss själva i tid, uttrycka oss i tid – då behöver vi inte längre explodera.
Då kan vi leva i nuet istället för i allt det vi aldrig sa.
FormaDinKraft 
Lämna en kommentar