Mycket har brutit mitt hjärta, men stärkt min syn på livet.

bland tror vi att hjärtat går sönder för att vi har förlorat något – en person, en dröm, en trygghet, en bild av hur livet “borde” vara.

Men det som verkligen händer är att något inom oss öppnas. Sprickan släpper in ljuset. Det som gjorde ont rensar bort illusioner, förväntningar och gamla historier som vi hållit fast vid för länge.

Det är märkligt hur klarheten ofta kommer efter en storm.

När allt faller isär tvingas vi att se det som alltid funnits där, men som vi inte vågade erkänna:

vad som verkligen betyder något,

vad som inte längre passar,

vilka människor som står kvar,

och vilken väg som är vår – inte andras.

Smärtan skärper blicken.

Den förfinar våra gränser, fördjupar vår integritet, och justerar vår riktning.

Plötsligt ser vi världen – och oss själva – med en ärligare skärpa.

Det som bröt ditt hjärta var ofta samma sak som riktade din kompass rätt.

När något tar slut öppnar det dörren för något som är mer äkta, mer i linje med din själ och mer i takt med den person du håller på att bli.

Smärtan var inte ett stopp. Den var en justering.