Människor som undviker sina egna känslor kommer också att försumma dina

Det finns en tyst sanning i mänskliga relationer som ofta missförstås.

När någon inte möter sina egna känslor, är det inte illvilja som gör att de inte möter dina – det är frånvaro.

Att undvika sina känslor kräver avstängning.

Avstängning kräver distans.

Och distans gör empati omöjlig.

En människa som inte vågar stanna med sin egen sorg, rädsla eller sårbarhet har inget inre språk för andras. Inte för att de inte vill, utan för att de inte kan. De har aldrig lärt sig att lyssna inåt, och därför hör de inte heller utåt.

Det här handlar inte om skuld.

Det handlar om förståelse.

När vi upplever att våra känslor blir förbisedda, ignorerade eller nedtonade, är det lätt att tro att det är vi som är för mycket. Men ofta är det tvärtom: vi möter någon som ännu inte har modet att känna.

Att se detta skapar klarhet.

Och klarhet skapar frihet.

För när du förstår att andras känslomässiga frånvaro inte är ett mått på ditt värde, kan du sluta anpassa dig, sluta förklara dig, sluta minska dig själv.

Du får välja närvaro.

Du får välja djup.

Du får välja relationer där känslor inte undviks – utan möts.