En känsla kan komma snabbt. Något händer, kroppen reagerar och innan vi egentligen hunnit tänka har vi redan känt rädsla, ilska, sorg eller oro.
Men ibland stannar känslan kvar långt efter att själva ögonblicket är över.
Inte alltid för att det som hände fortfarande händer, utan för att vi fortsätter att leva kvar i det genom våra tankar.
Vi går tillbaka till samtalet. Tänker på vad vi borde ha sagt. Föreställer oss vad den andra personen menade. Bygger nya scenarier. Försöker förstå, försvara eller förklara.
Och varje gång vi går tillbaka kan kroppen reagera på nytt.
Det betyder inte att känslor bara är något man ska tänka bort. Vissa saker behöver tid. Sorg behöver få finnas. Ilska kan visa att en gräns har passerats. Rädsla kan försöka skydda oss.
Men det finns ändå en viktig skillnad mellan att känna en känsla och att fortsätta mata den.
Känslan säger kanske: Det här gjorde ont.
Berättelsen kan sedan säga: Det här kommer alltid att göra ont. Jag borde aldrig ha litat på någon. Det kommer hända igen. Jag måste fortsätta tänka på det tills jag förstår allt.
Och plötsligt bär vi inte bara det som hände. Vi bär också allt vi har byggt runt det.
Kanske handlar emotionell mognad därför inte om att sluta känna.
Det handlar om att kunna känna fullt utan att automatiskt göra varje känsla till en permanent berättelse om vem vi är, vad andra är eller hur framtiden kommer att bli.
Känslan får komma.
Den får säga det den behöver säga.
Men den behöver inte alltid få stanna kvar och möblera hela vårt inre liv.
Lämna ett svar