När framstegen blir svåra att se

”Kanske märker du inte dina framsteg eftersom du hela tiden höjer ribban.”

Det finns en märklig sida av utveckling som man inte alltid tänker på. Ju bättre vi blir på något, desto mer börjar vi också se vad som fortfarande kan förbättras. Det som en gång hade känts som en stor prestation blir efter ett tag något självklart, och nästan utan att vi märker det flyttar vi mållinjen längre fram.

Det kan göra att en människa utvecklas under flera år och ändå bära känslan av att hon inte kommit särskilt långt.

Man ser nästa mål, nästa svaghet, nästa sak som behöver bli bättre, men glömmer hur mycket som redan har förändrats. Saker som tidigare krävde disciplin går nu på rutin. Situationer som en gång skapade osäkerhet hanteras utan större dramatik. Beslut som tidigare tog veckor kan fattas på några timmar. Problemet är bara att vi sällan stannar upp tillräckligt länge för att lägga märke till det.

Ambition fungerar ofta så. Den hjälper oss framåt, men den kan också göra oss blinda för vår egen utveckling. Så fort vi når en nivå börjar vi jämföra oss med nästa. När vi väl har blivit personen vi tidigare ville vara har vi redan börjat föreställa oss en ny version av oss själva.

Det betyder inte att vi ska sluta höja ribban. Utan den viljan hade många av oss slutat växa för länge sedan. Men det finns en skillnad mellan att vilja längre och att behandla allt man redan gjort som om det inte räknas.

Ibland behöver man därför titta bakåt i stället för framåt. Inte för att leva på gamla prestationer, utan för att få perspektiv. Den människa du är idag kanske hanterar sådant som ditt tidigare jag hade betraktat som nästan omöjligt.

Framsteg känns inte alltid som framsteg när du befinner dig mitt i dem. Ibland känns de bara som en ny normal.

Och kanske är det just därför du ibland behöver påminna dig om hur långt ribban redan har flyttats.