Förmågan att observera utan att värdera är den högsta formen av intelligens.

Att se innan vi dömer

Vi tror ofta att intelligens handlar om att snabbt förstå, analysera och dra slutsatser. Men ibland ligger en djupare intelligens i något helt annat: att kunna stanna kvar i det vi ser utan att omedelbart bestämma vad det betyder.

Vi människor värderar nästan automatiskt.

Bra eller dåligt. Rätt eller fel. Stark eller svag. Framgång eller misslyckande. Vi ser något och nästan samtidigt lägger vi en etikett på det.

Problemet är att när bedömningen kommer för snabbt slutar vi ofta att se klart.

Vi ser inte längre personen framför oss. Vi ser vår uppfattning om personen. Vi ser inte situationen som den är. Vi ser den genom tidigare erfarenheter, rädslor och förväntningar.

Att observera utan att genast värdera betyder inte att aldrig fatta beslut eller ha åsikter. Det betyder att skapa ett litet mellanrum mellan det som händer och vår tolkning av det.

I det mellanrummet kan något förändras.

Vi kanske upptäcker att irritationen egentligen är rädsla. Att någon vi trodde var arrogant kanske bara är osäker. Att ett misslyckande inte säger särskilt mycket om vår förmåga på lång sikt. Eller att en tanke bara är en tanke och inte nödvändigtvis sanningen.

När vi kan se först och bedöma senare får verkligheten en chans att visa sig innan våra gamla mönster tar över.

Det kräver närvaro.

Och kanske är det just därför citatet är så starkt. För verklig intelligens handlar inte bara om hur mycket vi kan tänka.

Ibland handlar den om hur klart vi kan se.